"Men ja vill ente nå mer"

Ni vet den där pressen att vara på ett visst sätt, att som människa passa in i de redan stöpta former av normer vi har i samhället, att inte sticka ut, åtminstone inte på "fel" sätt. Eller att vara en sån som sticker ut, men att då vara en av "dem andra". De annorlunda. Vad gör man om man inte vill eller kan göra det "normala", inte funkar på det sättet? 

Psykisk ohälsa. Att inte orka med allt vad det innebär att göra vad som anses vardagliga ting. Handla, städa, laga mat, plugga, jobba, socialisera sig och vara ute bland folk. Också att orka med en del av de sakerna ibland, men inte se meningen med resterande. Att välja sina strider, när en stor del av det man strider mot är inom en själv. 

Ibland är jag så funktionell, ibland inte. Ibland är jag världens roligaste, skönaste, härligaste (infoga valfritt positivt adjektiv här) individ, ibland inte. Inte orkar jag. Ibland orkar jag inte. Ibland orkar jag bry mig om det yttre skalet, ibland inte. 

Och det där med när man släpper alla förväntningar som det finns på en genom att enbart existera, och virvlar runt i flagor som inte får fäste någonstans, blir ett med intet. Och känner sig med ens friare än någonsin. Jag kommer alltid vara jag, för det är det enda som är självklart. Och det kommer ändå gå, på något vis. Fuck dem andra, jag ska aldrig dö. 

Livet | |
Upp