"Men ja vill ente nå mer"

Ni vet den där pressen att vara på ett visst sätt, att som människa passa in i de redan stöpta former av normer vi har i samhället, att inte sticka ut, åtminstone inte på "fel" sätt. Eller att vara en sån som sticker ut, men att då vara en av "dem andra". De annorlunda. Vad gör man om man inte vill eller kan göra det "normala", inte funkar på det sättet? 

Psykisk ohälsa. Att inte orka med allt vad det innebär att göra vad som anses vardagliga ting. Handla, städa, laga mat, plugga, jobba, socialisera sig och vara ute bland folk. Också att orka med en del av de sakerna ibland, men inte se meningen med resterande. Att välja sina strider, när en stor del av det man strider mot är inom en själv. 

Ibland är jag så funktionell, ibland inte. Ibland är jag världens roligaste, skönaste, härligaste (infoga valfritt positivt adjektiv här) individ, ibland inte. Inte orkar jag. Ibland orkar jag inte. Ibland orkar jag bry mig om det yttre skalet, ibland inte. 

Och det där med när man släpper alla förväntningar som det finns på en genom att enbart existera, och virvlar runt i flagor som inte får fäste någonstans, blir ett med intet. Och känner sig med ens friare än någonsin. Jag kommer alltid vara jag, för det är det enda som är självklart. Och det kommer ändå gå, på något vis. Fuck dem andra, jag ska aldrig dö. 

Livet | | Kommentera |

Tjugoett

Det har gått nästan ett år. Suktar så efter att få skriva av mig, finner mig själv knappandes på min sprillans nya csnlånsbetalda (ja, det är numera officiellt ett ord, kolla upp det) Macbook i en av Göteborgs förorter med min pojkvän snarkandes i sängen i rummet intill. Har dragit på mig värsta förkylningen och borde egentligen fokusera alla mina krafter på att skriva den sista seminarieuppgiften som ska vara inne imorgon kväll, men kan inte koncentrera mig. Vem bryr sig om att få samtidens konsumtion hållbar när det spritter i mig idag, trots sjukan. Kan inte riktigt sätta fingret på det, men nu såhär klockan 00:38 har jag äntligen vaknat till liv. Vänder på dygnet igen som alltid men känner mig jävligt nöjd som den nattmänniska jag är. Vad hände egentligen, år 2015 blev 2016 så snabbt. Och mer än halva 2016 har gått. Det har hänt så mycket förändringar i mitt liv, igen. Jag hann vinna en tävling som Monki höll, fick känna mig fantastisk och vacker i studion i London, och sedan även Göteborg och Stockholm.

Publicerade bilder överallt förställande mig själv fast med några fler lager smink än vad jag brukar ha, i kläder som emellertid kanske var lite för små men som fick krama mina kurvor tätt och jag fick låtsas vara stolt över kroppen jag lever i. Trots att jag kanske egentligen inte är det. Eller jag vet inte. Från att ha brytt sig så mycket under alla år, till att bry sig så lite. Men jag antar att det blir så när man varit på botten och märker vad det är som faktiskt betyder något, på riktigt. Jag är fantastisk och underbar även om jag har mer hull än vad den photoshoppade modellen har där hon hänger på sin billboard i innerstaden.

Klockan har nu slagit 01:19 och jag pratar med en kvinna på facebook angående några övergivna katter som söker hem. Tänker på mina katter som bor hos mamma och saknar deras tillgivenhet, mjuka pälsar och varma hjärtslag. Känns som att det mesta är bra just nu, men saknar att ha en fluffig liten kropp liggandes tätt intill mig i sängen. Det räcker inte med den större fluffiga pojkvännen som också är varm och minst lika kärleksfull som en kattunge är mot sin mamma. Och jag har börjat rita igen. Det kom från ingenstans, precis som den förra meningen. Det hela började naturligt när jag satt och lyssnade på halvtråkiga föreläsningar gällande jordlager och en bra penna och ett fint papper fanns tillgängligt. Det talade till mig, och nu känns det nästan som att jag inte kan sluta. Tror jag på sätt och vis funnit mig själv i ritandet, min konst är ganska speciell. Precis som jag, och min tatuering. Ja, jag har tatuerat mig också. På vänster fotled. SPECIELL står det med höga, lite smått skakiga bokstäver. Och jag har klippt raklugg, hatar det lika mycket som jag älskar det. Och nu tickar klockan vidare och jag funderar på om jag ska koka mig en till kopp te, ta mig an första boken som ska användas som referens på uppgiftens andra fråga eller gå och lägga mig intill ovan nämnda varma pojkvän. Min Bojane, min bosniska kärlek och själsfrände. Volim te. 
 
Jag, Livet | | Kommentera |

Listen to your eyes

Ibland dansar man timtals i platåskor tills stortånaglarna ramlar av, ibland gråter man för att allt känns så hopplöst. Välkommen till livet. 
Är det någon som listat ut livspusslet än och kan berätta för mig vad vi gör här? Tills dess budar jag på ädelstenar och fortsätter missbruka spotify. 



Upp